Jag satt i aulan och kämpade med min historia, jag skrev så att pennan glödde och fingrarna värkte, jag ville verkligen hinna få med allt, det var ju min sista chans att berätta. Vi hade 3 timmar på oss, eller om det var 4, jag minns inte ritkigt, men det lät i alla fall som väldigt mycket tid innan jag började skriva, men tiden gick jättefort när jag väl satt där. Medan de andra eleverna hade skrivit ca två A4 så var jag uppe i fem. Jag har alltid älskat att skriva, men det var ofta ett problem, för jag lyckades alltid skriva för mycket. Jag hade så svårt att förstå mig på andra elever som kom och gnällde och sa: "Måste man verkligen skriva ett heeelt A4 papper?" -"Ja, minst" svarade alltid Marianne som var våran lärare. "Vad fan får plats på ETT A4..." tänkte jag tyst för mig själv och kunde ibland till och med bli riktigt irriterad.

Jag kämpade och kämpade med min historia, försökte verkligen få med alla detaljer. Marianne kom och klappade mig på ryggen då och då och viskade att jag var duktig. Jag älskade Marianne, hon gjorde mig alltid så lugn, det kändes som att hon alltid trodde på mig när ingen annan gjorde det. När timmarna var slut så hade jag lyckats skriva 12 stycken fulla A4 papper, jag var orolig att jag skulle få IG för att det blev för många. Men eftersom det
inte fanns någon maxgräns så var det nog lugnt tänkte jag...

Det var lugnt, det fanns ingen maxgräns, men jag fick IG ändå...Varför? Det undrar faktiskt jag också fortfarande...Jag höll mig tydligen inte till ämnet. Jag hade valt ämnet "Att göra ett val som förändrar" typ...Jag skrev en historia om mitt liv, där jag tvingades att göra jobbiga val som förändrade hela mitt liv, flera gånger. Jag berättade om mycket annat också, men det hade fortfarande med det att göra, sakerna jag hade varit med om var anledningar till att jag stod framför dem valen.

Det var hemskt att få ett IG på min historia. Eftersom min historia var så personlig så tog jag det väldigt hårt, det kändes även som att jag fick IG på mitt försök att berätta vem jag var. Det var hemskt att se Marianne när hon var tvungen att berätta det för mig. Jag visste att det inte bara var Marianne som hade läst och rättat min historia, redan i aulan såg jag hur de andra lärarna började läsa den precis efter att jag hade lämnat in den. Jag såg deras miner och då kändes det verkligen som att jag kanske skulle få dem att förstå och ändra sina förutfattade meningar om mig. Jag vet inte om jag lyckades, jag kanske fick dem att tänka till lite, men jag fick ändå IG, så jag blev det där IG-barnet igen som har potential men nästan alltid får IG ändå. För att hon är för lat och inte bryr sig...Ja det var så lärarna trodde om mig.

Det var framför klassen Marianne berättade det. Hon ropade upp en och en...Alla fick G, VG och MVG. Alla förutom jag. Jag såg på Marianne hur jobbigt hon tyckte det var att säga det. Hela situationen blev nästan pinsam. Jag hade blottat alla mina hemligheter, alla mina känslor, hela mitt liv...När Marianne ropade upp mitt namn så var jag inte sådär jättespänd på att få höra resultatet, eftersom jag alltid har älskat att skriva och är duktig på svenska så trodde jag att ett G i alla fall var självklart, jag brydde mig egentligen aldrig så mycket om jag fick MVG eller inte, jag blev glad bara jag klarade mig, men den här gången brydde jag mig mer om vad hon skulle säga angående min historia, om hon nu skulle säga någonting...

Hela klassen satt tyst bakom mig och ansträngde sig för att kunna höra vad Marianne sa till mig. Till dem andra eleverna hade hon pratat i normal samtalston, till mig viskade hon: "Jag är ledsen Ellinor, vi måste ge dig ett IG. Du höll dig inte riktigt till ämnet..." Hon höll om mig...Jag började gråta, gick bara raka vägen ut ur klassrummet, kände allas ögon i nacken och hur alla satt som frågetecken. Jag kände mig så dålig, så misslyckad, så blottad. Jag blev inte arg på lärarna för att jag fick ett IG, det kunde jag ju inte bli, jag visste att lärarna måste hålla sig till vissa kriterier...Men jag blev arg och ledsen för att dem inte förstod. Jag höll mig visst till ämnet, jag skrev om dem största och jobbigaste valen i mitt liv, men dem förstod inte...Och det var ju inte mitt fel.

Jag minns att jag gick ut och tände en cigg, jag slutade gråta, tänkte att även om jag hade fått IG så kanske jag i alla fall hade fått lärarna att se annorlunda på mig, precis som jag också ville med min historia...Så jag försökte vara glad istället. Jag gick in i skolan igen och satte mig på ett av de nedklottrade borden i korridoren utanför klassrummet. Jag satt och lekte med min tändare. Min klass var fortfarande där inne...Jag tänkte ofta på vad dem tänkte och trodde om mig. Några i klassen hade varit nära vänner till mig en gång i tiden, men så var det inte då. Jag var mest ensam. Men jag tror att jag valde det lite själv också. Dem var ju aldrig dumma mot mig.

Hela livet är fullt av val, vi gör val varje dag, små val och stora val...Jag kanske inte skrev om att jag valde att rädda en människa från att drunka eller att jag valde att skänka pengar till pandorna som håller på att dö ut eller att jag väljer att cykla och åka kommunalt för att rädda miljön... Eller något sådant som alla lärare vill höra...Jag skrev om hur man väljer att vara sig själv och hur man väljer sitt liv. Det är väl att göra val om något? Det är nog bland dem största valen vi gör här i livet.