Kapitel 1 - Fel från början
Jag föddes den 7 maj år 1992 på Karolinska sjukhuset i Solna. Det tog ett tag för mamma att få ut mig, hon har berättat att det var som att jag försökte krypa in igen. Det kanske jag gjorde också, vem vet, jag visste kanske redan då att den här världen inte är någonting för mig...
Jag var en frisk och glad unge, men ändå en klass för sig, jag var rätt seg på allt, lärde mig inte att gå förrän jättesent, jag kröp inte heller som andra ungar gör,jag halade mig fram på rumpan, så alla mina byxor hade stora hål på ena sidan av rumpan och på vänstra knät. Jag vet inte varför jag gjorde det, tyckte väl att det var bekvämare på något sätt. Jag slutade inte med napp förrän vid 5 års åldern, minns att jag gav bort den till den läskiga tomten som var min pappa, men det hade jag inte någon aning om då. Jag var en glad unge ändå och jag mådde bra. Enda tills den hemska dagen då min pappa lämnade oss. Mig, mamma och så Fredrik som fortfarande var i mammas mage. Jag kommer så väl ihåg den natten, även fast jag bara var 5 år. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att jag hörde skrik och röster från köket. Så jag gick dit för att kolla efter och där stod mamma och pappa. Dem bråkade. Mamma grät. Jag minns att jag försökte få dem att sluta. Jag ställde mig i mellan dem och hoppade från sida till sida och sa: "Jag är på din sida, jag är på din sida" Pappa bad mig att sluta och vara tyst. Mamma sa åt mig att gå därifrån. Jag gick in till mitt rum igen och la mig i sängen. Jag fortsatte att lyssna på dem. Jag minns att jag var rädd men att jag inte förstod någonting. Sen hörde jag en smäll, det var ytterdörren, pappa drog...Han hade hittat en annan. Mamma kom in till mig och grät och höll om mig. Jag somnade.
Ingenting blev sig likt efter den natten. Tiden precis efter den natten minns jag nästan ingenting alls av, jag har massor av minnesluckor. Hela min värld vändes upp och ned när pappa lämnade oss, jag var pappas lilla flicka och jag kunde inte förstå varför han gjorde så.
Jag var glad över att få en lillebror, det var såklart jättespännande, men jag var samtidigt så rädd för att mamma inte skulle räcka till oss båda. Pappa kom och hälsade på oss när Fredrik var bebis, sedan när Fredrik blev äldre så bodde vi hos honom och hans nya tjej lite då och då. Men det blev allt mer sällan...Pappa skyllde på jobbet, eftersom han är polis så har han alltid jobbat väldigt rörliga pass, ibland natt och ibland dag, ibland helger och ibland vardagar. Och dem där passen ändrades tydligen hela tiden. Han skyllde på att djuren tog för mycket tid, han och hans nya tjej skaffade hundar,kaniner, marsvin, fiskar m.m. Han skyllde på att hans nya tjej
inte tyckte om barn...Ja han skyllde på det mesta. Det var gånger då jag och Fredrik kunde ligga med overall och med skorna på och vänta på pappa, man han kom aldrig...
Ibland kunde jag tycka att det var skönt att han inte kom. Jag ville inte dit, till hans och hans nya tjejs hus. Jag kände mig aldrig hemma där. Hon klagade bara, tyckte att jag och Fredrik var jobbiga och i vägen. När vi satt och lekte och skrattade så tyckte hon att vi skrattade för högt. Hon sa det aldrig direkt till oss, hon viskade det till pappa istället som i sin tur gav oss en utskällning. Han skällde mycket på oss när vi var där.
För allt möjligt. Han tvingade alltid upp mig på vågen, det var ibland det första han gjorde när jag kom innan för dörren. Han tyckte att det var mammas fel att jag hade blivit överviktig. Han tyckte att hon gödde mig. Han tyckte alltid att allting var mammas fel. Det var mammas fel att jag hade tovigt hår, det var mammas fel att jag och Fredrik hade smutsiga ytterkläder när han kom och hämtade oss från dagis och skola. Det var mammas fel att lilla 3 åriga Fredrik sprang in med skor. Ja allting tyckte han var mammas fel. Jag blev tillslut rädd för min egen pappa, jag var hela tiden rädd för att jag skulle göra något fel. När vi var ute och gick så klagade han till och med på att jag inte lyfte ordentligt på fötterna. Allting jag gjorde var bara fel för honom. Men jag älskade min pappa ändå och jag ville ju träffa honom ändå. Han var ju trots allt min pappa och han kunde ju faktiskt vara väldigt rolig och snäll ibland också. Men det var tyvärr inte så ofta.
Vi älskade mamma, vi tre blev väldigt tighta. Jag antar att det blir så när man får hålla ihop och göra det bästa av situationen. Mamma och Fredrik blev hela min värld, det är dem fortfarande. Efter att pappa lämnade oss så hade jag väldigt svårt att bli lämnad på dagis, kalas och sådana ställen. Jag hade en separationsångest som gjorde allting väldigt svårt och jobbigt för oss alla. Jag skrek, grät och blev helt hysterisk när mamma skulle lämna mig någonstans. När hon skulle lämna mig på dagis så vägrade jag släppa henne. Dagisfröknarna fick dra loss mig. Jag grät och grät och grät...När jag hade blivit bjuden på kalas så fick mamma alltid vara med. Hon fick stå och titta på. Det var bara min mamma som var där, ingen annans. Men det var ingenting som jag tyckte var konstigt eller brydde mig om, jag ville bara ha henne hos mig. Jag var så rädd att hon också skulle lämna mig.
Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att börja i skolan. Jag har alltid varit rädd för nya saker och förändringar. Även den skadan kommer nog från när pappa försvann. Jag hade det inte lätt i skolan. Jag blev mobbad. Mobbad för att jag var överviktig. Jag var en tjockis, ett fetto, en köttbulle...Ja alla orden finns kvar som inprintat på min hud. Att jag blev mobbad gjorde inte skolan lättare, men jag var i alla fall aldrig ensam, jag hade vänner, men orden från dem andra gjorde lika ont ändå.
Jag minns de få gånger när pappa kom till skolan och hämtade mig, ja ibland så kunde han faktiskt vilja träffa mig och Fredrik. Men det var väldigt sällan. Jag hade berättat för alla mina klasskamrater att min pappa var polis. Så när han kom och hämtade mig så minns jag hur stolt jag var. Stolt över att få visa upp min pappa, pappa polis.
Det kändes skönt att få visa att han faktiskt fanns påriktigt. Att jag hade en pappa. Alla hade ju undrat, varför aldrig min pappa kom...Varför det alltid bara var min mamma. Dem gångerna han kom så ville alla andra barn också prata med honom, han skojade alltid med dem, alla skrattade och tyckte att han var häftig. Lärarna
tyckte också om honom. Han var ju så trevlig...Tyckte dem. Jag ljög ofta om pappa, jag ljög om att jag hade träffat honom och om att vi gjorde roliga saker tillsammans. Det var ingen som visste att jag ljög, bara jag själv och några lärare. Dem visste hur det egentligen var.
Jag var en frisk och glad unge, men ändå en klass för sig, jag var rätt seg på allt, lärde mig inte att gå förrän jättesent, jag kröp inte heller som andra ungar gör,jag halade mig fram på rumpan, så alla mina byxor hade stora hål på ena sidan av rumpan och på vänstra knät. Jag vet inte varför jag gjorde det, tyckte väl att det var bekvämare på något sätt. Jag slutade inte med napp förrän vid 5 års åldern, minns att jag gav bort den till den läskiga tomten som var min pappa, men det hade jag inte någon aning om då. Jag var en glad unge ändå och jag mådde bra. Enda tills den hemska dagen då min pappa lämnade oss. Mig, mamma och så Fredrik som fortfarande var i mammas mage. Jag kommer så väl ihåg den natten, även fast jag bara var 5 år. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att jag hörde skrik och röster från köket. Så jag gick dit för att kolla efter och där stod mamma och pappa. Dem bråkade. Mamma grät. Jag minns att jag försökte få dem att sluta. Jag ställde mig i mellan dem och hoppade från sida till sida och sa: "Jag är på din sida, jag är på din sida" Pappa bad mig att sluta och vara tyst. Mamma sa åt mig att gå därifrån. Jag gick in till mitt rum igen och la mig i sängen. Jag fortsatte att lyssna på dem. Jag minns att jag var rädd men att jag inte förstod någonting. Sen hörde jag en smäll, det var ytterdörren, pappa drog...Han hade hittat en annan. Mamma kom in till mig och grät och höll om mig. Jag somnade.
Ingenting blev sig likt efter den natten. Tiden precis efter den natten minns jag nästan ingenting alls av, jag har massor av minnesluckor. Hela min värld vändes upp och ned när pappa lämnade oss, jag var pappas lilla flicka och jag kunde inte förstå varför han gjorde så.
Jag var glad över att få en lillebror, det var såklart jättespännande, men jag var samtidigt så rädd för att mamma inte skulle räcka till oss båda. Pappa kom och hälsade på oss när Fredrik var bebis, sedan när Fredrik blev äldre så bodde vi hos honom och hans nya tjej lite då och då. Men det blev allt mer sällan...Pappa skyllde på jobbet, eftersom han är polis så har han alltid jobbat väldigt rörliga pass, ibland natt och ibland dag, ibland helger och ibland vardagar. Och dem där passen ändrades tydligen hela tiden. Han skyllde på att djuren tog för mycket tid, han och hans nya tjej skaffade hundar,kaniner, marsvin, fiskar m.m. Han skyllde på att hans nya tjej
inte tyckte om barn...Ja han skyllde på det mesta. Det var gånger då jag och Fredrik kunde ligga med overall och med skorna på och vänta på pappa, man han kom aldrig...
Ibland kunde jag tycka att det var skönt att han inte kom. Jag ville inte dit, till hans och hans nya tjejs hus. Jag kände mig aldrig hemma där. Hon klagade bara, tyckte att jag och Fredrik var jobbiga och i vägen. När vi satt och lekte och skrattade så tyckte hon att vi skrattade för högt. Hon sa det aldrig direkt till oss, hon viskade det till pappa istället som i sin tur gav oss en utskällning. Han skällde mycket på oss när vi var där.
För allt möjligt. Han tvingade alltid upp mig på vågen, det var ibland det första han gjorde när jag kom innan för dörren. Han tyckte att det var mammas fel att jag hade blivit överviktig. Han tyckte att hon gödde mig. Han tyckte alltid att allting var mammas fel. Det var mammas fel att jag hade tovigt hår, det var mammas fel att jag och Fredrik hade smutsiga ytterkläder när han kom och hämtade oss från dagis och skola. Det var mammas fel att lilla 3 åriga Fredrik sprang in med skor. Ja allting tyckte han var mammas fel. Jag blev tillslut rädd för min egen pappa, jag var hela tiden rädd för att jag skulle göra något fel. När vi var ute och gick så klagade han till och med på att jag inte lyfte ordentligt på fötterna. Allting jag gjorde var bara fel för honom. Men jag älskade min pappa ändå och jag ville ju träffa honom ändå. Han var ju trots allt min pappa och han kunde ju faktiskt vara väldigt rolig och snäll ibland också. Men det var tyvärr inte så ofta.
Vi älskade mamma, vi tre blev väldigt tighta. Jag antar att det blir så när man får hålla ihop och göra det bästa av situationen. Mamma och Fredrik blev hela min värld, det är dem fortfarande. Efter att pappa lämnade oss så hade jag väldigt svårt att bli lämnad på dagis, kalas och sådana ställen. Jag hade en separationsångest som gjorde allting väldigt svårt och jobbigt för oss alla. Jag skrek, grät och blev helt hysterisk när mamma skulle lämna mig någonstans. När hon skulle lämna mig på dagis så vägrade jag släppa henne. Dagisfröknarna fick dra loss mig. Jag grät och grät och grät...När jag hade blivit bjuden på kalas så fick mamma alltid vara med. Hon fick stå och titta på. Det var bara min mamma som var där, ingen annans. Men det var ingenting som jag tyckte var konstigt eller brydde mig om, jag ville bara ha henne hos mig. Jag var så rädd att hon också skulle lämna mig.
Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att börja i skolan. Jag har alltid varit rädd för nya saker och förändringar. Även den skadan kommer nog från när pappa försvann. Jag hade det inte lätt i skolan. Jag blev mobbad. Mobbad för att jag var överviktig. Jag var en tjockis, ett fetto, en köttbulle...Ja alla orden finns kvar som inprintat på min hud. Att jag blev mobbad gjorde inte skolan lättare, men jag var i alla fall aldrig ensam, jag hade vänner, men orden från dem andra gjorde lika ont ändå.
Jag minns de få gånger när pappa kom till skolan och hämtade mig, ja ibland så kunde han faktiskt vilja träffa mig och Fredrik. Men det var väldigt sällan. Jag hade berättat för alla mina klasskamrater att min pappa var polis. Så när han kom och hämtade mig så minns jag hur stolt jag var. Stolt över att få visa upp min pappa, pappa polis.
Det kändes skönt att få visa att han faktiskt fanns påriktigt. Att jag hade en pappa. Alla hade ju undrat, varför aldrig min pappa kom...Varför det alltid bara var min mamma. Dem gångerna han kom så ville alla andra barn också prata med honom, han skojade alltid med dem, alla skrattade och tyckte att han var häftig. Lärarna
tyckte också om honom. Han var ju så trevlig...Tyckte dem. Jag ljög ofta om pappa, jag ljög om att jag hade träffat honom och om att vi gjorde roliga saker tillsammans. Det var ingen som visste att jag ljög, bara jag själv och några lärare. Dem visste hur det egentligen var.
Krossa allt
Det finns inga tecken vad jag kan se
Inget som tyder på din oskuld
Det finns ingen förmildrande omständighet
Bara ögonen som följer dig
Genom en dörr, genom hela ditt liv
Förbi alla fönster som lockar till oss
Och ingen förmildrande omständighet
Gör ansvaret till någon annans än ditt
Men kärleken finns där en gång
Bygg något vackert eller krossa allt
När ska jag lära mig att ingen är hel?
Att allting är mer eller mindre trasigt
Glöm symmetrin, tänk att mindre ger mer
Men episoden slutar ändå med att
Ingen kom ridande till ditt försvar
Det fanns ingen som vittnade till din fördel
Nej, det är bara du och så har du ju mig
Men jag är ingen man kan räkna med i kris
Men kärleken som fanns där en gång
Har byggt något vackert som krossar allt
Kärleken finns där en gång
Bygg något vackert som krossar allt
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Och när ljuset släcks så ska du vara min
Och när ljuset släcks så ska du vara min
Och när ljuset släcks så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Och när ljuset släcks så ska du vara min
Och när ljuset släcks så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Så ska du vara min
Epilog
Jag har försökt att skriva en historia om mitt liv en gång tidigare. Det var på ett nationellt prov i nian, det var svenska och man skulle välja ett av fem stycken ämnen och så skulle man sedan försöka skriva en historia om det ämnet som man valde. I historian som jag skrev berättade jag saker som jag aldrig hade berättat för någon och saker som bara ett fåtal visste om. Jag visste att en eller fler lärare skulle läsa det men jag brydde mig inte, tvärtom, jag tänkte att jag ändå snart skulle lämna Ängskolan och att det var min chans att berätta för dem vad jag hade varit med om och att dem kanske då skulle förstå varför jag hade varit som jag varit min tid där och att dem skulle sluta döma mig utifrån vad dem hade sett, hört eller vad dem trodde. Jag ville inte ha något medlidande, allt jag ville var att dem skulle sluta tro illa om mig och se mitt rätta jag.
Jag satt i aulan och kämpade med min historia, jag skrev så att pennan glödde och fingrarna värkte, jag ville verkligen hinna få med allt, det var ju min sista chans att berätta. Vi hade 3 timmar på oss, eller om det var 4, jag minns inte ritkigt, men det lät i alla fall som väldigt mycket tid innan jag började skriva, men tiden gick jättefort när jag väl satt där. Medan de andra eleverna hade skrivit ca två A4 så var jag uppe i fem. Jag har alltid älskat att skriva, men det var ofta ett problem, för jag lyckades alltid skriva för mycket. Jag hade så svårt att förstå mig på andra elever som kom och gnällde och sa: "Måste man verkligen skriva ett heeelt A4 papper?" -"Ja, minst" svarade alltid Marianne som var våran lärare. "Vad fan får plats på ETT A4..." tänkte jag tyst för mig själv och kunde ibland till och med bli riktigt irriterad.
Jag kämpade och kämpade med min historia, försökte verkligen få med alla detaljer. Marianne kom och klappade mig på ryggen då och då och viskade att jag var duktig. Jag älskade Marianne, hon gjorde mig alltid så lugn, det kändes som att hon alltid trodde på mig när ingen annan gjorde det. När timmarna var slut så hade jag lyckats skriva 12 stycken fulla A4 papper, jag var orolig att jag skulle få IG för att det blev för många. Men eftersom det
inte fanns någon maxgräns så var det nog lugnt tänkte jag...
Det var lugnt, det fanns ingen maxgräns, men jag fick IG ändå...Varför? Det undrar faktiskt jag också fortfarande...Jag höll mig tydligen inte till ämnet. Jag hade valt ämnet "Att göra ett val som förändrar" typ...Jag skrev en historia om mitt liv, där jag tvingades att göra jobbiga val som förändrade hela mitt liv, flera gånger. Jag berättade om mycket annat också, men det hade fortfarande med det att göra, sakerna jag hade varit med om var anledningar till att jag stod framför dem valen.
Det var hemskt att få ett IG på min historia. Eftersom min historia var så personlig så tog jag det väldigt hårt, det kändes även som att jag fick IG på mitt försök att berätta vem jag var. Det var hemskt att se Marianne när hon var tvungen att berätta det för mig. Jag visste att det inte bara var Marianne som hade läst och rättat min historia, redan i aulan såg jag hur de andra lärarna började läsa den precis efter att jag hade lämnat in den. Jag såg deras miner och då kändes det verkligen som att jag kanske skulle få dem att förstå och ändra sina förutfattade meningar om mig. Jag vet inte om jag lyckades, jag kanske fick dem att tänka till lite, men jag fick ändå IG, så jag blev det där IG-barnet igen som har potential men nästan alltid får IG ändå. För att hon är för lat och inte bryr sig...Ja det var så lärarna trodde om mig.
Det var framför klassen Marianne berättade det. Hon ropade upp en och en...Alla fick G, VG och MVG. Alla förutom jag. Jag såg på Marianne hur jobbigt hon tyckte det var att säga det. Hela situationen blev nästan pinsam. Jag hade blottat alla mina hemligheter, alla mina känslor, hela mitt liv...När Marianne ropade upp mitt namn så var jag inte sådär jättespänd på att få höra resultatet, eftersom jag alltid har älskat att skriva och är duktig på svenska så trodde jag att ett G i alla fall var självklart, jag brydde mig egentligen aldrig så mycket om jag fick MVG eller inte, jag blev glad bara jag klarade mig, men den här gången brydde jag mig mer om vad hon skulle säga angående min historia, om hon nu skulle säga någonting...
Hela klassen satt tyst bakom mig och ansträngde sig för att kunna höra vad Marianne sa till mig. Till dem andra eleverna hade hon pratat i normal samtalston, till mig viskade hon: "Jag är ledsen Ellinor, vi måste ge dig ett IG. Du höll dig inte riktigt till ämnet..." Hon höll om mig...Jag började gråta, gick bara raka vägen ut ur klassrummet, kände allas ögon i nacken och hur alla satt som frågetecken. Jag kände mig så dålig, så misslyckad, så blottad. Jag blev inte arg på lärarna för att jag fick ett IG, det kunde jag ju inte bli, jag visste att lärarna måste hålla sig till vissa kriterier...Men jag blev arg och ledsen för att dem inte förstod. Jag höll mig visst till ämnet, jag skrev om dem största och jobbigaste valen i mitt liv, men dem förstod inte...Och det var ju inte mitt fel.
Jag minns att jag gick ut och tände en cigg, jag slutade gråta, tänkte att även om jag hade fått IG så kanske jag i alla fall hade fått lärarna att se annorlunda på mig, precis som jag också ville med min historia...Så jag försökte vara glad istället. Jag gick in i skolan igen och satte mig på ett av de nedklottrade borden i korridoren utanför klassrummet. Jag satt och lekte med min tändare. Min klass var fortfarande där inne...Jag tänkte ofta på vad dem tänkte och trodde om mig. Några i klassen hade varit nära vänner till mig en gång i tiden, men så var det inte då. Jag var mest ensam. Men jag tror att jag valde det lite själv också. Dem var ju aldrig dumma mot mig.
Hela livet är fullt av val, vi gör val varje dag, små val och stora val...Jag kanske inte skrev om att jag valde att rädda en människa från att drunka eller att jag valde att skänka pengar till pandorna som håller på att dö ut eller att jag väljer att cykla och åka kommunalt för att rädda miljön... Eller något sådant som alla lärare vill höra...Jag skrev om hur man väljer att vara sig själv och hur man väljer sitt liv. Det är väl att göra val om något? Det är nog bland dem största valen vi gör här i livet.
Historia på G
Hej på er!
Just nu verkar det inte funka för mig att skriva i bloggen varje dag, om vad jag gör och vad som händer. Det lär ni ju ha märkt vid det här laget, hehe... Så jag tänkte faktiskt börja skriva en historia om mitt liv, om vad som har varit istället. För det är mycket i ryggsäcken som orsakar mitt mående och så idag...Så om jag skriver en historia om det som har varit så kan jag fortfarande skriva av mig och ni får en chans att förstå mer. Jag tänker ju inte göra hela bloggen till en historia, jag kommer självklart skriva vanligt också. Men det kommer att finnas en kategori med bara historian, ifall ni är intresserade av att läsa den.
Jag kommer att lägga in en Epilog idag, får se om första kapitlet kommer idag eller imorgon...
Många av er tycker kanske att det låter jättelarvigt, men då får ni tycka det, historian är mest för min egen skull...Sen om ni tycker om den så är det bara roligt :)
Ha det bra!
Många av er tycker kanske att det låter jättelarvigt, men då får ni tycka det, historian är mest för min egen skull...Sen om ni tycker om den så är det bara roligt :)
Ha det bra!
