Jag var en frisk och glad unge, men ändå en klass för sig, jag var rätt seg på allt, lärde mig inte att gå förrän jättesent, jag kröp inte heller som andra ungar gör,jag halade mig fram på rumpan, så alla mina byxor hade stora hål på ena sidan av rumpan och på vänstra knät. Jag vet inte varför jag gjorde det, tyckte väl att det var bekvämare på något sätt. Jag slutade inte med napp förrän vid 5 års åldern, minns att jag gav bort den till den läskiga tomten som var min pappa, men det hade jag inte någon aning om då. Jag var en glad unge ändå och jag mådde bra. Enda tills den hemska dagen då min pappa lämnade oss. Mig, mamma och så Fredrik som fortfarande var i mammas mage. Jag kommer så väl ihåg den natten, även fast jag bara var 5 år. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att jag hörde skrik och röster från köket. Så jag gick dit för att kolla efter och där stod mamma och pappa. Dem bråkade. Mamma grät. Jag minns att jag försökte få dem att sluta. Jag ställde mig i mellan dem och hoppade från sida till sida och sa: "Jag är på din sida, jag är på din sida" Pappa bad mig att sluta och vara tyst. Mamma sa åt mig att gå därifrån. Jag gick in till mitt rum igen och la mig i sängen. Jag fortsatte att lyssna på dem. Jag minns att jag var rädd men att jag inte förstod  någonting. Sen hörde jag en smäll, det var ytterdörren, pappa drog...Han hade hittat en annan. Mamma kom in till mig och grät och höll om mig. Jag somnade.

Ingenting blev sig likt efter den natten. Tiden precis efter den natten minns jag nästan ingenting alls av, jag har massor av minnesluckor. Hela min värld vändes upp och ned när pappa lämnade oss, jag var pappas lilla flicka och jag kunde inte förstå varför han gjorde så.

Jag var glad över att få en lillebror, det var såklart jättespännande, men jag var samtidigt så rädd för att mamma inte skulle räcka till oss båda. Pappa kom och hälsade på oss när Fredrik var bebis, sedan när Fredrik blev äldre så bodde vi hos honom och hans nya tjej lite då och då. Men det blev allt mer sällan...Pappa skyllde på jobbet, eftersom han är polis så har han alltid jobbat väldigt rörliga pass, ibland natt och ibland dag, ibland helger och ibland vardagar. Och dem där passen ändrades tydligen hela tiden. Han skyllde på att djuren tog för mycket tid, han och hans nya  tjej skaffade hundar,kaniner, marsvin, fiskar m.m. Han skyllde på att hans nya tjej
inte tyckte om barn...Ja han skyllde på det mesta. Det var gånger då jag och Fredrik kunde ligga med overall och med skorna på och vänta på pappa, man han kom aldrig...

Ibland kunde jag tycka att det var skönt att han inte kom. Jag ville inte dit, till hans och hans nya tjejs hus. Jag kände mig aldrig hemma där. Hon klagade bara, tyckte att jag och Fredrik var jobbiga och i vägen. När vi satt och lekte och skrattade så tyckte hon att vi skrattade för högt. Hon sa det aldrig direkt till oss, hon viskade det till pappa istället som i sin tur gav oss en utskällning. Han skällde mycket på oss när vi var där.
För allt möjligt. Han tvingade alltid upp mig på vågen, det var ibland det första han gjorde när jag kom innan för dörren. Han tyckte att det var mammas fel att jag hade blivit överviktig. Han tyckte att hon gödde mig. Han tyckte alltid att allting var mammas fel. Det var mammas fel att jag hade tovigt hår, det var mammas fel att jag och Fredrik hade smutsiga ytterkläder när han kom och hämtade oss från dagis och skola. Det var mammas fel att lilla 3 åriga Fredrik sprang in med skor. Ja allting tyckte han var mammas fel. Jag blev tillslut rädd för min egen pappa, jag var hela tiden rädd för att jag skulle göra något fel. När vi var ute och gick så klagade han till och med på att jag inte lyfte ordentligt på fötterna. Allting jag gjorde var bara fel för honom. Men jag älskade min pappa ändå och jag ville ju träffa honom ändå. Han var ju trots allt min pappa och han kunde ju faktiskt vara väldigt rolig och snäll ibland också. Men det var tyvärr inte så ofta.

Vi älskade mamma, vi tre blev väldigt tighta. Jag antar att det blir så när man får hålla ihop och göra det bästa av situationen. Mamma och Fredrik blev hela min värld, det är dem fortfarande. Efter att pappa lämnade oss så hade jag väldigt svårt att bli lämnad på dagis, kalas och sådana ställen. Jag hade en separationsångest som gjorde allting väldigt svårt och jobbigt för oss alla. Jag skrek, grät och blev helt hysterisk när mamma skulle lämna mig någonstans. När hon skulle lämna mig på dagis så vägrade jag släppa henne. Dagisfröknarna fick dra loss mig. Jag grät och grät och grät...När jag hade blivit bjuden på kalas så fick mamma alltid vara med. Hon fick stå och titta på. Det var bara min mamma som var där, ingen annans. Men det var ingenting som jag tyckte var konstigt eller brydde mig om, jag ville bara ha henne hos mig. Jag var så rädd att hon också skulle lämna mig.

Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att börja i skolan. Jag har alltid varit rädd för nya saker och förändringar. Även den skadan kommer nog från när pappa försvann. Jag hade det inte lätt i skolan. Jag blev mobbad. Mobbad för att jag var överviktig. Jag var en tjockis, ett fetto, en köttbulle...Ja alla orden finns kvar som inprintat på min hud. Att jag blev mobbad gjorde inte skolan lättare, men jag var i alla fall aldrig ensam, jag hade vänner, men orden från dem andra gjorde lika ont ändå.

Jag minns de få gånger när pappa kom till skolan och hämtade mig, ja ibland så kunde han faktiskt vilja träffa mig och Fredrik. Men det var väldigt sällan. Jag hade berättat för alla mina klasskamrater att min pappa var polis. Så när han kom och hämtade mig så minns jag hur stolt jag var. Stolt över att få visa upp min pappa, pappa polis.
Det kändes skönt att få visa att han faktiskt fanns påriktigt. Att jag hade en pappa. Alla hade ju undrat, varför aldrig min pappa kom...Varför det alltid bara var min mamma. Dem gångerna han kom så ville alla andra barn också prata med honom, han skojade alltid med dem, alla skrattade och tyckte att han var häftig. Lärarna
tyckte också om honom. Han var ju så trevlig...Tyckte dem. Jag ljög ofta om pappa, jag ljög om att jag hade träffat honom och om att vi gjorde roliga saker tillsammans. Det var ingen som visste att jag ljög, bara jag själv och några lärare. Dem visste hur det egentligen var.